Varför är Lulebor mer rädd än andra?

Jag brukar slås av en tanke som på något sätt inte kan släppa mitt huvud. Att jobba som terapeut och hjälpa andra människor är något som driver mig och som gör att jag känner att jag har en mening. Däremot är det en tanke som ofta kommer upp med att Luleborna är så rädda. Jag som själv är från Boden egentligen, kan med handen på hjärtat säga att detta förbryllar mig. Samtidigt som jag ofta hör hur människor mår dåligt, både på sina jobb, men även i relationer kan jag inte förstå detta. Varför tar man inte tag i sitt liv och ändrar på det? Varför söker man inte hjälp? Förra helgen var min kollega från Malmö uppe i Luleå och körde en föreläsning ang lågaffektivt bemötande kring explosiva barn. Det kom alltså lärare från Boden och Skellefteå, men inte en enda från Luleå. Varför är det så?? Okej om vi är nervös att blotta våra relationer eller vår uppväxt osv och vill känna oss trygg kring det. Men att vi inte ens törs ta hjälpa när det gäller våra barn. Att fler och fler barn och ungdomar får olika diagnoser är ju inte något nytt, så även i Luleå och att få verktyg hur vi hanterar dom. Varför vill vi inte ens ta den hjälpen?

Redan på tiden då jag bodde i Boden, pratade man om att Luleå var lite som lilla Stockholm, men det kan inte stämma längre. I Stockholm och många andra stora städer är inte folket lika rädd. De tar tag i sina problem och målar inte upp fasader för att utåt sett se ut som den perfekta familjen, att ha den perfekta relationen, att vara perfekt, utan man kan acceptera sina fel och brister och se att de finns hjälp att tillgå för att komma till bukt med dessa.

När det gäller de jag jobbar med och de jag vill hjälpa människor med så är det inte något konstigt alls. Det är inte något som bara drabbar ett fåtal av oss utan något som är naturligt. Något vi alla stöter på något gång i livet. Jag jobbar med att hjälpa folk ur den vanligaste folksjukdomen som drabbat Sverige någonsin - Medberoendet.

Många förknippar medberoende med något som bara drabbar dom som lever ihop med en alkoholist eller narkoman, eller någon som växt upp i en familj där detta har funnits, men ju mer jag jobbat med medberoende desto mer har jag insett vilken folksjukdom det är. De förekommer i alla samhällsklasser, i alla miljöer, vare sig det är på ett arbete eller i privatlivet och detta är varför jag mer vill likna det vid en folksjukdom. Lika vanligt som utmattningssyndrom numera är, så är även detta. Att vi helt enkelt tappar bort oss själva. Glömmer bort var våra gränser går. Anpassar oss till miljöer och situationer till den grad att vi tillslut inte vet vad vi själva står för och vad vi själva tycker. Om du känner igen dig i detta så kan du absolut få hjälp. Jobbet kan vara hårt, men finns viljan så har jag metoder som kan hjälpa dig. Mycket handlar om att bygga upp en stark och tydlig självkänsla så man inte behöver bli som den docka med runda botten som gungar fram och tillbaka för att anpassa sig till allt.

Kontakta mig om du känner att nu får livet som varit få ett slut och något nytt ska få komma in och visa att du inte är den "lulebo" som är rädd för att få en förändring.